|
PROJEKT "Isibani Sethu" (Se ett bildspel med bilder från barnhemmet)
Läs artikeln "Lapptäcken blir en bro av omsorg" om Kvarnbyskolans hjälpverksamhet i Pongola Ett av Kvarnbyskolans mål är att genom internationalisering öka elevernas kännedom om hur barns villkor kan variera mellan olika länder i världen. En sådan profilering syftar till att inspirera eleverna till engagemang för de barn i världen som inte har samma förutsättningar som finns här. Ett led i denna målsättning är vårt arbete med att stödja ett barnhem för psykiskt och fysiskt handikappade barn. Barnhemmet heter "Isibani Sethu"(vårt ljus) och ligger i Pongola, Sydafrika. Varje vår ägnar sig Kvarnbyskolans elever åt en dags arbete för att få in pengar, vilka överförs till barnhemmet i Pongola. Projektet genomfördes för första gången under v t 2001 och då blev resultatet 29.644,50. Förra årets insamlingsresultat blev 45 150 kr.(2009) och årets 46 300. Pengarna har bl a gått till träningsredskap, en varmvattensberedare och en bevattningspump. Kan man vattna, så kan man få ut fyra skördar / år och detta är ett steg mot att göra barnhemmet självförsörjande. Arbetet med barnhemmet leddes av den nu bortgångna Anna-Karin Nyberg Mazeka och hennes man Zibuse Mazeka, vilka har besökt kvarnbyskolan och presenterat verksamheten genom att berätta och visa bilder. Zibuse Mazeka fortsätter med hjälparbetet i samarbete med "Ge livet en chans". Fakta:
Området heter: Simadlangentsha
HHistorien om barnhemmet är kort: Anna-Karin flyttade i mars 2000 till Ncottshane på uppdrag av Onsala församling för att starta ett barnhem för psykiskt och fysiskt handikappade barn. Att nalkas familjer med dessa barn, att lista de barn som är i störst behov att få komma till barnhemmet är exempel på viktiga, svåröverskådliga arbetsuppgifter. Största problemet är penningbrist. Några fakta om arbetet i Pongola Området, som heter Simadlangentsha, har ca 2½ miljon invånare, varav ca 10% är vita och 90% svarta. Simadlangentsha ligger strax söder om Swaziland i nordöstra hörnet av Sydafrika. Huvudort i ?kommunen? är staden Pongola med ca 15000 invånare, huvudsakligen vita. Utanför Pongola på behörigt avstånd ligger Ncotshane, ett township, eller på svenska kåkstad, bebott av ca 300.000 svarta. Arbetslösheten bland de svarta uppgår till cirka 95% och fattigdomen är stor. Dessutom är 60% av befolkningen HIV-smittad, vilket betyder att antalet föräldralösa barn kommer att öka katastrofalt de närmaste åren. Townshipet är indelat i två block, A och B, samt i ela mindre områden. I varje sådant område finns en consular, en vald, obestämbar myndighetsperson. Landsbygden utanför Pongola och Ncotshane är indelat i 7 områden. I varje sådant område finns en byhövding, Inkosi, och en vice byhövding, Induna. Dessa herrar är mycket mäktiga och inget händer i området som inte Inkosi godkänt. För att få tala med Inkosi måste man först kontakta Induna. Zibuse bildade 1998 Simadlangentsha Development Facilitating Committee (SDFC), där han är ordförande. I kommittén ingår personer från socialbyrån, polisen, skolan, sjukvården, jordbruksdepartementet, ungdomsverksamheten m fl. Kommittén är politiskt och religiöst helt fristående och har till uppgift att försöka förbättra villkoren för invånarna i Simadlangentsha. Anna-Karin flyttade till Ncotshane i mars 2000 för att på Onsala församlings uppdrag starta ett barnhem för fysiskt och psykiskt handikappade barn. Initialsvårigheterna var många, men efter att Zibuse och ordföranden i Onsala kyrkråd uppvaktat Minister for Home Affairs, Mr Bhutelezi, och borgmästaren till slut fattat, att Zibuse inte tänkte ställa upp i det kommande valet och alltså inte var något hot mot någon myndighetsperson lossnade det och townshipet ställde en nedlagd förskola till förfogande. Byggnaden hade stått tom en längre tid och var i ganska dåligt skick, men den är nu upprustad och har tagit emot 25 handikappade barn, tio helinackorderade och femton dagbarn. ISIBANU SETHU (Vårt ljus), som barnhemmet heter, var tidigare sponsrat av Onsala församling med ca 5000:- kr per månad. Dessutom får de anhöriga till barnen betala 250 Rand per månad för de inneboende och 100 Rand för dagbarnen. Handikappade barn får, eller skall i varje fall få, 500 Rand i pension från staten och det är ur denna pension avgiften tas. Dessutom odlas majs och grönsaker på ungefär ¾ av det ganska stora markområde som hör till barnhemmet. Majsen kommer att malas till majsmjöl vilket är den huvudsakliga födan i området. Resten av trädgården skall användas som lekytor för barnen. Sex kvinnor för omvårdnaden av barnen samt en nattvakt och en vaktmästare är anställda. Deras lön är 800 Rand per månad (ca 1000:- kr). Nyligen har kommunen skänkt ytterligare odlingsbar mark till barnhemmet. Med pengar som insamlats av eleverna vid Kvarnbyskolan i Mölndal har man kunnat köpa en pump för bevattning från floden. Kan man vattna, så får man ut fyra skördar per år. Denna odling är ett första steg på vägen till att göra barnhemmet självförsörjande. De insamlade pengarna räcker också till att reparera en varmvattenberedare och att köpa träningsredskap till de handikappade barnen. Parallellt med uppbyggnaden av verksamheten på Isibani Sethu har också en fadderverksamhet startats. I princip skall skolgången i Sydafrika vara gratis, men alla skolor tar ut en årsavgift på mellan 80 ? 120 Rand. Skoluniform är obligatorisk, läroböckerna dyra och extra avgifter till diverse mer eller mindre nödvändiga ändamål förekommer regelbundet. Fadderverksamheten syftar till att få barn, som vill gå i skolan men inte har råd, in i skolan och om möjligt hålla dem där tills de får ett slutbetyg i Grade 10. Utan denna examen är möjligheten för en svart att få ett någorlunda avlönat arbete lika med noll. En sponsor betalar 100:- kr per månad och verksamheten sköts av "Ge livet en chans" i samarbete med Ekrikshjälpen vilket garanterar, att hela beloppet går till det sponsrade barnet. Inga administrativa kostnader existerar. Inga pengar betalas ut, utan det köps skoluniformer, underkläder, skor, läroböcker och arbetsböcker och åker omkring och delar ut dessa till barnen samt besöker de olika skolorna och betalar skolavgifterna. I mån av tid kontrolleras också att barnen går i skolan. För närvarande har omkring 110 barn fått möjlighet att gå i skolan. För att söka upp de handikappade barnen i Simadlangentsha har Zibuse och Anna-Karin sökt upp Inkosi i de olika distrikten. Zibuses kunskaper om hur Inkosi skall nalkas har naturligtvis varit ovärderlig. När Inkosi övertygats om att Isibani är en verklighet, har han låtit någon i sin stab undersöka förekomsten av handikappade barn. Dessutom har man listat de tjugo barn, som ansågs vara i störst behov av en svensk sponsor för fortsatt skolgång. Vid ett andra besök i byn har vid ett stormöte de handikappade barnen registrerats och de tjugo blivande sponsorbarnen fotograferats och registrerats. Vid samtliga dessa möten har långa köer av föräldrar, till barn som inte registrerats bildats, och även dessa barn har då antecknats. På detta sätt har ca 5000 barn registrerats som hjälpbehövande. Om något barn i området har turen att få en svensk sponsor, så blir det ytterligare en resa för att dela ut skoluniform mm samt att betala skolavgiften. Varje sådan resa kan ta en dag, eftersom att avstånden är stora och vägarna knappt farbara. För att skapa arbetstillfällen för invånarna i Pongola och i någon mån göra dem mindre beroende av de vita, har i första hand Zibuse startat fyra olika projekt nämligen ett odlingsprojekt, ett kycklingprojekt, ett sömnadsprojekt samt en ekumenisk kommitté med medlemmar från samtliga kyrkor inom townshipet. Varje projekt har en demokratiskt vald styrelse med ordförande, sekreterare, och kassör i spetsen, som efter viss inskolning verkar fungera bra. Sömnadsprojektet, som för närvarande sysselsätter sjutton kvinnor, har kommit igång med tillverkning av skoluniformer, som Anna-Karin sedan köper till sponsorbarnen, En skoluniform sydd av sygruppens damer är betydligt billigare än de som finns i Pongolas butiker. Hittills har gruppen fått låna pengar till inköp av tyger och symatrial men blir snart ?självgående? och kan börja betala tillbaka på lånen. Största problemet för denna grupp är, att den inte har någon permanent lokal att arbeta i. Kycklinggruppens medlemmar har byggt ett kycklinghus och satt upp stängsel och därefter fått pengar till inköp av de första 50 kycklingarna. Gruppen är nu inne på sin tredje omgång kycklingar och kommer så småningom att betala tillbaka det de fick låna till den första. Jordbruksgruppen har fått mark av kommunen och kommer att få hjälp till inköp av plantor och utsäde, när medlemmarna med hjälp av hackor och andra handverktyg gjort jorden odlingsbar. För att odlingen skall ge inkomst måste gruppen också få hjälp till en vattenpump. Principen för hjälpen är alltså, att gruppen genom eget arbete först måste visa, att satsningen är allvarligt menad. Först därefter lånas pengar ut för att starta projektet. Den kyrkliga kommittén hjälper till med att kartlägga hjälpbehoven samt att samordna kyrkornas insatser. Allt detta ligger helt och hållet utanför barnhemsprojektet och en kommitté med namnet Ntonga Developing Committee har bildats för att hjälpa till med det omfattande arbetet med projekten. (Ntonga är zulunamnet på det område hjälpen omfattar). Kommittén ansvarar tillsammans med Zibuse för förvaltningen av insamlade medel. Zibuse har också tagit initiativet till en inhemsk hjälpkassa, uMondli account, med biskop Ndwandwe som ordförande (Mondli betyder ?Den som hjälper andra?). Medel till kassan samlas in bland befolkningen i Pongola. Några köpmän bidrar till exempel med 5 Rand per månad. Människor som har en idé som kan leda till ett inkomstbringande arbete kan vända sig till uMondli för att få starthjälp. uMondli är kanske början till en svart lånekassa. Zibuse ger ut en tolvsidig tidning, INTATHAKUSA (Gryning), som utkommer en gång i månaden och säljs för 2 Rand. Tidningen innehåller information om hjälpverksamheten samt notiser om vad som i övrigt tilldrar sig i Pongola. Några affärsmän har upptäckt tidningen och annonserar, vilket gör att utgivningen nu går ihop. Eventuellt överskott på tidningen går till uMondli account. Det största problemet för utvecklingsarbetet är penningbristen. Denna gör, att projekten måste startas i liten skala och det dröjer därför lång tid innan gruppens medlemmar kan ta ut någon lön. Överskottet på verksamheten måste användas för att utveckla projektet. Fattigdomen i området gör, en ständig ström av hjälpsökande. Många svälter, andra har inte råd att begrava sina döda.De svältande får ofta grönsaker ur Zibuses egna odlingar, egentligen avsedda att mätta den egna storfamiljen om tjugo personer, eftersom det inte finns en kassa för sådana hjälpinsatser. FFör den som vill veta mer om arbetet och situationen i Pongola eller kanske är intresserad av att hjälpa till kommer här några adresser. Det kan vara värt att påpeka, att ingenstans i kedjan mellan givare och mottagare finns det några administrationskostnader. Av insamlade medel går 100% till hjälpverksamheten.
Erikshjälpen
|
||
